Stolt
I dag väntade det möte vi gått och väntat på sedan vi lämnade in vårt projektarbete den 1 april, nämligen samtalet där vi skulle få reda på resultatet. Det var med tunga och lite nervösa steg Sandra, Fanny och jag gick de tre våningarna upp för att slutligen komma till Flaggrummet(detta låter väldigt dramatiskt, men det var det...nästan, haha.) Efter ungefär en timmas samtal kunde jag sedan med lätta steg gå ner för samma stentrappor med lyckan av ett MVG. Jag skriver inte ut det här för att på något sätt briljera, även fast det kanske skulle vara tillåtet när man har slitit så ofantligt mycket. Detta är faktiskt det av mina betyg som jag är mest stolt över på grund av att det ligger så obeskrivligt mycket jobb bakom det: skapandet av ett magasin riktat till både kvinnor och män, en rapport, loggböcker, psykisk och fysisk påfrestning.
Projektarbetet har absolut varit en av de mest krävande sakerna jag har gjort i hela mitt liv, men även en av de mest lärorika. Tillsammans med två andra, i det här fallet två av mina närmaste vänner, har jag skapat en tidning från grunden, med vad allt det innebär, samt skapat en rapport som behandlar genusperspektiv, det har verkligen varit obeskrivligt lärorikt. Majoriteten av de problem vi stött på och löst och all kunskap vi samlat på oss tror jag att jag kommer att ha stor nytta utav i framtiden. Som jag nämnde tidigare, har det även varit otroligt krävande både psykiskt och fysiskt. Att hela tiden ha i åtanke att man måste göra en och tusen saker och aldrig riktigt kunna slappna av är väldigt påfrestande, men om man verkligen ger sig fan på det, rent utav sagt, så klarar man det. Man klarar till och med av att gå ut i Göteborg kvällen innan projektarbetet ska vara inlämnat och svänga på sina lurviga både på Handelspuben, Peacock och Nivå. För att sedan sitta och vänta ca 1 h i marsnatten utanför en stängd centralstation i väntat på att ta bussen med avgång kl. 05:00 hem. Väl hemma mötas av kyla och regn en timma senare, ta taxi hem till Sandra, sova 1,5 h, skriva klart det sista på rapporten, gå till skolan, skynda hem efter skolan, göra klart det sista och med andan i halsen 15:50 springa upp för trapporna till tredje våningen och överlämna projektarbetet fem minuter innan deadline. "Idioti" kanske många tycker, men jag ska säga er, att det här var vi minsann värda och det är en händelse i mitt liv jag sent kommer att glömma!
Allting gott, slutet gott, nu sitter jag här och inte behöver bekymra mig över projektarbetet mer i hela mitt liv. Efter kl. 16:00 den 1 april 2010 kunde jag känna den största stenen lyfta från kroppen, men nu är minsann vartenda lilla gruskorn borta!
Projektarbetet har absolut varit en av de mest krävande sakerna jag har gjort i hela mitt liv, men även en av de mest lärorika. Tillsammans med två andra, i det här fallet två av mina närmaste vänner, har jag skapat en tidning från grunden, med vad allt det innebär, samt skapat en rapport som behandlar genusperspektiv, det har verkligen varit obeskrivligt lärorikt. Majoriteten av de problem vi stött på och löst och all kunskap vi samlat på oss tror jag att jag kommer att ha stor nytta utav i framtiden. Som jag nämnde tidigare, har det även varit otroligt krävande både psykiskt och fysiskt. Att hela tiden ha i åtanke att man måste göra en och tusen saker och aldrig riktigt kunna slappna av är väldigt påfrestande, men om man verkligen ger sig fan på det, rent utav sagt, så klarar man det. Man klarar till och med av att gå ut i Göteborg kvällen innan projektarbetet ska vara inlämnat och svänga på sina lurviga både på Handelspuben, Peacock och Nivå. För att sedan sitta och vänta ca 1 h i marsnatten utanför en stängd centralstation i väntat på att ta bussen med avgång kl. 05:00 hem. Väl hemma mötas av kyla och regn en timma senare, ta taxi hem till Sandra, sova 1,5 h, skriva klart det sista på rapporten, gå till skolan, skynda hem efter skolan, göra klart det sista och med andan i halsen 15:50 springa upp för trapporna till tredje våningen och överlämna projektarbetet fem minuter innan deadline. "Idioti" kanske många tycker, men jag ska säga er, att det här var vi minsann värda och det är en händelse i mitt liv jag sent kommer att glömma!
Allting gott, slutet gott, nu sitter jag här och inte behöver bekymra mig över projektarbetet mer i hela mitt liv. Efter kl. 16:00 den 1 april 2010 kunde jag känna den största stenen lyfta från kroppen, men nu är minsann vartenda lilla gruskorn borta!
Rekonstruktionsdekonstruktion
I går gick jag absolut den roligaste visning jag någonsin gjort! Modedesignettorna på Textilhögskolan var det som stod bakom arrangemanget och de hade namngivit visningen till Ett utsnitt av Historien. Vi var sex stycken modeller och alla bar varsin klänning från tidigare århundraden, min klänning var från någon gång under 1800 om jag inte missminner mig. Första utgången hade alla gått i sin respektive karaktär och spelade fullt ut och var väldigt propra, desto mer utgångarna blev desto mer förstördes kläderna med både sax och färg, till detta stegrades även musiken succesivt. Det hela slutade sedan i en final med färg i massor och trasor, amazing!
Efteråt fick vi otroligt mycket credd och jag har aldrig varit med om att folk varit så imponerade och nöjda, riktigt roligt! Jag känner mig faktiskt även lite extra stolt att det var jag som har hittat alla modeller och att allt blev så bra. Dock finns det en liten liten baksida med det hela och det var att man efter visningen såg ut som en vandrande färgpalett och det var minsann inte lätt att få bort allt trots mycket skrubbande. Även i dag kan man skymta färg på kroppen så det ska jag ta itu med nu. Trots all färg kompenserar hela visningen där man fick leva ut upp allt och det bara blir ett roligt inslag, haha.
Jag bloggar aldrig nu för tiden, men vi specifika tillfällen som jag måste belysa, då hittar ni mig här!
Efteråt fick vi otroligt mycket credd och jag har aldrig varit med om att folk varit så imponerade och nöjda, riktigt roligt! Jag känner mig faktiskt även lite extra stolt att det var jag som har hittat alla modeller och att allt blev så bra. Dock finns det en liten liten baksida med det hela och det var att man efter visningen såg ut som en vandrande färgpalett och det var minsann inte lätt att få bort allt trots mycket skrubbande. Även i dag kan man skymta färg på kroppen så det ska jag ta itu med nu. Trots all färg kompenserar hela visningen där man fick leva ut upp allt och det bara blir ett roligt inslag, haha.
Jag bloggar aldrig nu för tiden, men vi specifika tillfällen som jag måste belysa, då hittar ni mig här!