Emma

När vi passade Thilda satt jag och små snackade lite med henne. Inte för att jag fick något svar, men ändå. I alla fall så började jag blåsa lite försiktigt på henne i ansiktet. Hon kollade då på mig med sina stora blåa ögon och sken upp som en sol! Gjorde det flera gånger på henne och varje gång fick jag ett stort leende av henne. Även när jag pussade lite på henne log hon en massa. Tänk att de små kan bli glada för en sådan liten grej. Om jag hade blåst mina vänner i ansiktet hade ju de inte direkt börjar le som hon gjorde. I bästa fall hade de börjat skratta för att de skulle undra vad i hela friden jag höll på med. Ja, nu hade jag ju inte tänkt att göra så på dem, men mening var att få fram att man kan få ett leende för så himla små saker man gör.

Om någon ler mot en smittas genast det leendet av sig på en själv!