Emma

Jag kan fortfarande ditt nummer som rinnande vatten, skulle kunna slå det med förbundna ögon. Att slå ditt nummer blev en vana för mig, en vana som jag älskade. 
Denna vana ville jag uppleva nu igen. Först så slog jag nummret och det hann inte ens gå fram några signaler innan jag fegade ur. Det kändes inte lika självklart som det gjort alla andra gånger jag slått nummret. De andra gångerna har det kännts så rätt, men det var annorlunda nu. Det var inte så att det kändes fel, verkligen inte för att det enda jag vill är att höra din röst. Jag kände mer att "om du hade velat prata med mig så hade du kanske ringt och då kanske det blir fel om jag ringer". Jag tog sedan mod att slå ditt nummer igen. Vi skulle ju trots allt fortsätta att vara bra vänner. Det gick fram några signaler, men jag fick inget svar. Kanske var det bäst? För att det var nog en av de första gångerna som jag varit nervös inför att du ska svara...