Emma

Jag börjar känna efter saknaden efter dig igen...
Jag vill inte göra det, men jag kan inte låtsas längre att jag inte gör det. Egentligen så borde jag inte göra det, men ändå gör jag det. Jag trodde att jag gått vidare helt och lagt allt detta bakom mig, men tydligen har jag inte släppt taget helt. Det sista taget är så svårt att släppa.
Nu i efterhand har jag fått reda på saker som egentligen gör det väldigt lätt att känna att det verkligen är ett avslutat kapitell. Jag har länge trott att jag lagt detta bakom mig, att jag har klarat av att gå den väg som så fint heter "gå vidare". Antagligen har jag inte kommit ända fram till mål, utan jag har snubblat på mållinjen.
Spår av dig finns fortfarande kvar och jag är inte tillräckligt stark att kunna radera dem än. Jag trodde verkligen att jag gått vidare, men sen kommer känslor tillbaka, att jag vill att det ska bli vi igen. Jag blir arg på mig själv för att jag vill det, men ändå kan jag inte bara slänga iväg de tankarna. Det känns som om ingen kan mätas med dig och att du forfarande är den enda jag vill vara med...


Jag vill härifrån...