Emma

I de tre veckorna som jag varit borta så har jag träffat ett gäng med helt underbara människor.
Det går verligen inte att beskriva med ord hur mycket de har förgyllt mina dagar. De är de som gjort allt detta till vad det varit. Både ledarna och konfirmanderna har varit helt amazing!

Vi var 14 stycken ledare i ledargruppen. Hur kan så många komma så bra överens kanske folk undrar? Jag kan meddela att det är inte är alls svårt när folk brinner för en och samma sak, plus att alla är helt fantastiska. Visst, man har lite bättre kontakt med vissa än andra, men så är det alltid. Anton, Johan, Tobbe och Anders och Lovisa hade jag bra kontakt med sedan innan. Speciellt Johan och Anton eftersom de är två av mina närmsta killkompisar. Under lägret så har kontakten med de andra som jag nämnde stärkts ännu mer.

Lovisa och jag delade rum så vi fanns alltid där för varandra när vi somnade, vaknade och självklart under resten av dagen. Vi levde som sagt otroligt tätt inpå varandra i två veckor, men inte en enda gång att jag kände mig lite små irriterad på henne.
Tobbe (Tobias) är som en nallebjörn. En genom snäll kille som man vill krama hela tiden och aldrig släppa taget. Verkligen en otroligt gullig kille på alla sätt och vis.
Anders måste nog vara den roligaste personen jag känner. I hans närvaro har man aldrig tråkigt! Förstår inte vad han får allt ifrån. En helt underbar kille om inte vill någon människa ont.
Anton och Johan hade jag ju som sagt väldigt bra kontakt med sen innan och de är två helt underbara killar. Jag är otroligt lyckligt lottad som har dem som nära vänner. Killar, ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta!

Det var även några ledare som jag själv hade som ledare som man blev mycket bättre vän med. Nu var det ju på ett annat stadie än när man var konfirmand själv. En tjej som inte var ledare när jag konfirmerades, men har varit det andra år tidigare är Sofia. Det var henne jag tänkte på innan jag började skriva detta inlägg.
Året innan jag konfirmerade mig så träffade jag Sofia. Redan då tyckte jag att hon verkligen otroligt gullig och det fick jag verkligen svar på att hon var nu under dessa tre veckor.
Visste inte att hon skulle vara ledare förens vi träffades söndagen den 22 juli då lägret började med en gudstjänst ute i Saltsjöbaden. Jag blev väldigt glad när hon sa att hon skulle vara ledare och denna gläjde följde mig genom hela lägret. Sofia och jag fick en väldigt bra kontakt och jag känner verkligen att jag kan berätta vad som helst för henne. Denna tjej borde verkligen alla få träffa. Hon är genomsnäll och bryr sig alltid om en. Jag kände att jag hade väldigt mycket gemensamt med henne. Inte bara detta med konfirmationen utan också utanför. Hon har precis som jag ett stort intresse för mode bl.a. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten med varandra och det tänker jag verkligen göra. Sofia ska också med till Frankrike, Taize, i höst och det ska bli otroligt roligt!

Konfirmanderna har varit hur sköna som helst. Det var 5 tjejer och 16 killar. I början trodde jag att det skulle vara jobbigt att hålla koll på alla killar, men så var det inte. Visst, de röjde runt och så, men det gör alla. Man fick bättre kontakt med vissa än andra och de man fick den speciella kontakten med var verkligen helt underbara. En av killarna blev som en lillebror för mig, samt min danspartner, haha. Ibland kunde killarna utbrista saker så att man vek sig av skratt. Man förstod inte vad de fick allt ifrån.

Tom (en annan ledare) och jag var faddrar åt två killar och en tjej. Jakob, Axel och Louise hette de.  Dessa tre var amazing. Otroligt rara allihop. Det fanns vissa som var lite små avis på att jag hade de som fadderbarn och jag förstår dem faktiskt, hehe.

Det jag vill få ut av detta inlägg är att som jag sagt tusen gånger innan är att det har varit underbart! Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver allt. Att vara konfaledare är verkligen något jag brinner för. Att komma iväg på ett sånt läger är som att komma in i en drömvärld. Det kanske låter konstigt med så är det. De som har varit på samma läger som jag vet vad jag menar. Man vet nästan ingenting om världen utanför. De är bara personerna runt omkring en som existerar och det räcker gott och väl. Under dessa veckor så glider man inte bara runt utan tar itu med viktiga frågor i livet och saker som får en att tänka ett steg längre. Denna värld vill jag leva i året om, men det är tyvärr inte möjligt. Om man skulle leva i den världen jämt så skulle man inte uppskatta den lika mycket som man gör när man väl befinner sig i den. Tre veckor per år nöjer jag verkligen mig med för att de har så pass stort värde.