Emma

När jag lyssnar på Beautiful med Shawn McDonald, då går det inte att hålla tillbaka tårarna. Den väcker så mycket minnen, konfa minnen. Under den tiden mådde jag som bäst. Man hade inga måsten och man kunde bara vara. Man kunde vara sig själv utan att någon kollade snett, alla kunde vara sig själva. Överallt fanns det underbara människor. Vissa blev man tajtare med än andra. Det känns hemskt att man aldrig kommer att få uppleva den tiden igen. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Varför måste allt underbart ta slut någon gång?
Eller kan man inte få kunna återuppleva de bästa tiderna ur ens liv igen...





Du vet nog inte hur rörd jag blev i fredags när du sa att du tände ditt ljus för mig. Jag ville verkligen inte sluta krama dig. Den stunden är en sådan stund som man kommer att längta tillbaka till. Du är verkligen en av mina bästa killkompisar ska du veta...